Färre hjärtsjuka vågar vänta in ambulans

Vid hjärtinfarkt är varje minut från insjuknande till behandling livsavgörande. Därför har Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund länge kämpat för rätten till snabb och säker vård och för ambulanssjukvårdens resurser. Men vad har ambulanssjukvården egentligen för mål för sina akutlarm – prioritet 1 – när det gäller tid från larm till att ambulansen är på plats? Och hur väl lyckas man uppnå dessa mål?

För att ta reda på detta har Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund låtit Demoskop göra en undersökning bland Sveriges ambulansstationschefer. Den visar anmärkningsvärda skillnader i landet när det gäller hur stor andel av befolkningen som ska nås inom 20 minuter vid prio 1-larm: alltifrån 65 till 95 procent. Och det är inte bara Norrland med sin glesbygd som utmärker sig – även i storstadslänen är väntetiden på ambulans lång i förhållande till övriga landet. Totalt sett har åtta av tio stationer ett mål att nå 85-95 procent av befolkningen inom 20 minuter. Fyra av tio uppger samtidigt att man inte kan klara sina uppsatta mål. 40 procent av de responderande ambulansstationscheferna anger alltså att man inte lyckas nå de väntande personerna på önskvärd tid, oftast på grund av resursbrist och långa avstånd.

Även i Sveriges Kommuner och Landstings rapport Öppna jämförelser – Trygghet och säkerhet 2011 redovisas stora skillnader i väntetid på ambulans beroende på var i landet man bor. I Tranås kommun i Jönköpings län är mediantiden 7,4 minuter från larm till dess att en ambulans är på plats, medan väntetiden i Bjurholms kommun i Västerbotten är fyra gånger längre: 30,3 minuter.

I snitt har väntetiden på ambulans i riket har ökat med två minuter de senaste två åren. Mediantiden år 2010 var 12,2 minuter och 2011 var den 14,5 minuter enligt uppgifter från Sveriges Television.

Att väntetiden på ambulans varierar är förstås en självklarhet i ett land med befolkningen utspridd på stora geografiska områden. Frågan är bara hur mycket och vad som faktiskt är en rimlig väntetid utifrån de förutsättningar som finns.

I Sverige har Socialstyrelsen lagt hela ansvaret för hur hög tillgängligheten till ambulans ska vara på landstingen. De mål som ska gälla för respektive ambulansorganisation formuleras sedan av varje verksamhetschef, utifrån ekonomiska och politiska förutsättningar. Men så skulle det inte behöva vara. Andra länder har lagstadgade krav på att en viss andel av befolkningen ska nås inom en viss tid (exempelvis England) eller formulerade tillgänglighetsmål (exempelvis USA och Kanada). Nu kräver Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund att även Sverige etablerar en form av nationell lägstanivå för tillgång till ambulans med hjälp av nationella riktlinjer. Det behövs för att fler människor ska få den snabba, kvalificerade behandling som ambulanssjukvården kan ge.

I Svenska Hjärt Kärl-registren Swedehearts årsrapport 2010 kan man läsa att åtta av tio hjärtinfarktpatienter, yngre än 80 år med större hjärtinfarkter, kom med ambulans till sjukhuset. Var femte som fick en större hjärtinfarkt åkte alltså inte ambulans till sjukhuset – med alla de behandlingsmöjligheter som man därigenom kunde fått – utan fick istället skjuts av en närstående, åkte taxi eller tog sig till sjukhuset på annat sätt.

Varför gör människor sådana val? Beror det på att folk i dag inte förväntar sig att få en ambulans vid larm om misstänkt hjärtinfarkt? Beror det på att de helt enkelt inte vågar vänta? Och vad får det i så fall för konsekvenser för möjligheten att rädda liv?

INGER ROS
ordförande, Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund