Berättelser från transplanterade

Idrott och träningen var och är mitt liv. Jag har sprungit New York maraton och Stockholms maraton fyra gånger. Jag har också sprungit alla lokala löptävlingar. Men år 2012/2013 började jag känna mig trött och orkeslös. Jag trodde att det berodde på att jag tränande för lite, så jag tränade mer och mer men var fortfarande trött och orkeslös. Blev andfådd och svullen i benen också.

I somras gjorde Magnus Hedqvist en fjällvandring och njöt av varje steg. Men vägen till fjällets topp har varit längre än så. För drygt tre år sedan fick han diagnosen hjärtsvikt och dilaterad kardiomyopati. Ett hjärtbyte räddade hans liv.

Tvåbarnsmamman Jenny Karsberg fick ett nytt hjärta för tre och ett halvt år sedan. Här berättar hon med egna ord sin resa genom insjuknande, väntan på donation och transplantation. - Det har tagit ett par år men nu vågar leva igen och planera min framtid, säger Jenny.

Det tog många år innan hostan blev så störande att jag upplevde den som ett socialt handikapp. Jag hostade okontrollerat efter vart och vartannat ord. Det var först då gick jag gick för att få det utrett. Det gick snabbt för läkarna att komma fram till diagnosen lungfibros.

Dessa ord kan sammanfatta min resa till var jag och min familj befinner oss nu. För min del startade allt sommaren 2009. 44 år gammal blev jag under en period av ett par månader allt mer andfådd och började få svårt att sova.

Den ständiga syrgasen och vetskapen om att lungkapaciteten låg på knappa 16 % gjorde att jag trodde det var min sista födelsedag.

Jag hade fått hjärtsvikt, dilaterad cardiomyopati. Väl uppe på rummet igen, där min man väntade med vår dotter, tittade jag på honom och sa: ”Det är nå't fel på mitt hjärta, ska jag dö nu?”

Två veckor senare, medan jag fortfarande var inskriven, körde jag in till Malmö för min första körrepetition med friska lungor - lycka!