Det är en sjukdom man egentligen inte ska kunna få utan att under lång tid ha varit exponerad för sten- eller tröskdamm. Det hade inte jag och då har det troligen autoimmuna orsaker. Effekten blir dock densamma: lungorna tappar sin förmåga att syresätta blodet och man kvävs långsamt.

Det var en märklig upplevelse, att få en dödsdom. Jag hade ju bara lite hosta, annars var jag frisk! Jag gick en vecka i fjällen varje höst. Åkte skidor och långfärdsskridskor. Red våra hästar. Kunde det stämma?

Det gick ytterligare ett antal år och jag orkade sakta men säkert allt mindre. Hostade allt mer. Fjällturen byttes mot en 20 meters skogspromenad, sedan föll jag ihop av utmattning. Sista månaderna hade jag en portabel syrgasapparat.

Det tog tid för mig att komma upp på väntelistan och jag var nog i sämre skick än vad jag ville fatta, men jag hade tur; jag behövde bara vänta några veckor innan Samtalet kom. Mina nya lungor var på väg.

Sedan gick det fort, bara några timmar senare var jag på Sahlgrenska. Jag minns att jag under resan tänkte "Går det att backa ur nu?" Allt var bara för overkligt. Men jag hade ju fått chansen, det var bara att åka med. Ytterligare några timmar senare började mitt nya liv.

Nu rider jag igen. Åker åter skidor och skridskor. Går ännu en gång i fjällen. Men jag kände att jag behöver en mer målmedveten konditionsträning och valet föll på simning, som både är snällt mot kroppen och konditionskrävande. Så jag började tränat simning inför European Heart and Lung Transplant Games i Litauen 2014 där jag tog två medaljer!

Jag simmar mycket för att jag mår bra av det. Men framför allt för att jag kan! Av glädjen att kunna, av tacksamhet. För att hedra min donator, som ett tack för en andra chans, till alla som bidragit.

Tänk, bara att kunna! Allt som tidigare varit självklart och taget för givet har fått en helt ny innebörd. Själva livet har fått en ny dimension, ett nytt värde. Och insikten om att varje minut är en gåva som måste levas fullt ut.

/Per