Föreningen HJÄRTLUNG Skellefteås tillkomst och verksamhet åren 1943—1984

Av Walter Lindbergh (f. 1921)

Mot bakgrund av de tidigare redovisade svårigheterna för de som drabbades av TBC, blev det aktuellt att organisera sig för att på så sätt kunna påverka myndigheterna.

På Hällnäs sanatorium fanns en patientförening, men nu ansåg man att det var nödvändigt att bilda lokalföreningar även på andra ställen ute i länet. År 1943 bildades föreningar i Umeå, Lycksele och Skellefteå. Vi ska nu försöka följa Skellefteå-föreningens verksamhet.

År 1943 bildades alltså Västerbottens Norra Konvalescent-förening. Eftersom ett stort antal protokoll saknas så blir sammanfattningen inte fullständig.

Till ordförande valdes Anders Svedberg som tydligen varit den som tagit initiativet att bilda föreningen. Vad som sedan hände fram till år 1953 har vi inte kunnat få fram. Vid årsmötet år 1953 valdes Hiller Berglund till ordförande, Bertil Eriksson till kassör och övriga i styrelsen blev Alex Andersson, Gustaf Frisk och Bert Forsberg.

Föreningen förde en aktiv verksamhet med bl a uppmuntran och bidrag till de medlemmar som ville studera. 5 st medlemmar deltog vid kurser på Medlefors Folkhögskola och en medlem vid Bommersviks Folkhögskola. De sociala frågorna diskuterades ofta. Man gjorde en uppvaktning av landstingspolitiker för att få till stånd ett arbetsträningsinstitut och omskolningsbidrag söktes. År 1954 hade planerna på arbetsträningsinstitutet börjat realiseras. Frågan om ortsplacering diskuterades. Valet kom att stå mellan Vännäs och Skellefteå. I ett senare styrelseprotokoll samma år framgår att föreningens dåvarande ordförande, Alex Andersson, genom landstingets ordförande underrättats om att starka krafter på landstingets kansli och i förvaltningsutskottet var i rörelse för att det planerade institutet, som var ämnat att förläggas till Skellefteå, skulle förläggas till lasarettsområdet i Umeå i anslutning till ortopediska avdelningen. Detta negativa besked gjorde att föreningen måste handla snabbt. Styrelsen kallade till extra sammanträde och inbjöd berörda parter till diskussion. Det beslöts då att redan påföljande dag skulle föreningens ordförande, Alex Andersson och centralföreningens ordförande, Harald Holm, göra en uppvaktning hos förvaltningsutskottets ordförande och överlämna en skrivelse. Föreningens aktiva insats gav resultat. Institutet placerades i Skellefteå och finns fortfarande kvar, nu under namnet ATI.

År 1957 upphörde föreningen med sin verksamhet p g a att de aktivaste medlemmarna flyttade till annan ort. Men att det behövdes en förening i Skellefteå var alla berörda eniga om och år 1968 återupptogs verksamheten.

I samråd med Riksförbundet och Centralföreningen sammankallade Thyra Grahn ett antal gamla lungsotare. Närvarande vid detta tillfälle var Sixten Hammarberg från förbundet samt Erling Engevad och Sören Eriksson från Centralföreningen. Till styrelse valdes följande personer: ordförande Thyra Grahn, vice ordförande Haldis Häggström, sekreterare Åke Norgren, vice sekreterare Barbro Lindgren och kassör Eugen Wikman. Föreningen antog namnet ”Skelleftebygdens konvalescentförening” och verksamheten var igång på nytt.

Den ekonomiska situationen var inte den bästa och medlemsavgiften som var 10 kr utan tidningen Status och 12 kr med tidningen, gjorde inte kassbehållningen stort bättre. Man erhöll ett lån från Centralföreningen på 200 kr (som sedan efterskänktes) samt en gåva från Riksförbundets med 300 kr. Man tog dessutom hem 100 ex av tidningen Status för försäljning för att förbättra ekonomin. År 1969 hade föreningen 51 medlemmar. År 1978 var medlemsantalet uppe i 260 st. Många av dessa fanns i ytterområdena, bl a i Jörn och därför beslutade föreningen att bilda en sektion där. Intresset var stort och medlemsantalet steg snabbt och efter ett år fanns underlag för att bilda en egen förening i Jörn.

Delningen medförde stor minskning i medlemsantalet för moderföreningen som år 1980 redovisade 180 st medlemmar. När detta skrives har föreningen 250 st medlemmar. År 1975 bytte föreningen namn till ”Hjärt- och Lungsjukas förening i Skellefteå”. År 1970 medverkade föreningen aktivt i bildandet av en samarbetskommitté som omfattade alla handikappföreningar som fanns i Skellefteå (även DHR). Ett Kommunalt Handikappråd (KHR) bildades också vid den tiden. Föreningen har här haft en ordinarie ledamot sedan starten (Thyra Markgren) och hon är fortfarande med i rådet.

Terapiverksamheten har alltid varit en central fråga för föreningen. En vävstol anskaffades och studiecirklar i handarbete och träslöjd startade. Medlemmarna har under åren tillverkat många fina alster som sålts på de julmarknader som blivit en tradition varje skyltsöndag.

Under senare hälften av 1970-talet introducerades ”Hjärtats Dag”, ett arrangemang som sedan återkommit varje år.

På studiesidan har också föreningen varit mycket aktiv, medlemmarna har getts tillfälle att deltaga i kurser på såväl riks- som central nivå och cirkelverksamheten inom föreningen har ständigt ökat. Ämnena har varit många, t ex föreningskunskap, socialpolitik, språk, friskare liv m m. Populärt har också varit att läsa i cirkel om ett landskap och sedan göra en gemensam resa dit. Det har under åren blivit ett flertal ställe, Gotland, Skåne, Stockholm, Värmland o s v. Rekreationsresorna har varit en viktig del i verksamheten. För de medlemmar som inte orkat med de veckolånga resorna har erbjudits något kortare alternativ i form av en- eller två dagars resor.

Som tidigare nämnts så var ekonomin det stora problemet, men efterhand började bidrag utgå från kommunen och centralföreningen. Detta gjorde att den lokal som föreningen länge drömt om blev verklighet år 1980. Man började också erhålla en del gåvor som insamlats vid olika tillfällen.

Under de senaste åren har rehabiliteringen mer och mer blivit den centrala frågan. År 1979 ordnades en ”hjärtträningskurs” i Skellefteå. Sedan har samarbetet med läkare, sjukgymnaster och dietist fortsatt och vidareutvecklats. Kravet på en effektiv eftervård och träning av hjärtsjuka har drivits hårt. Studiecirklar i ”Efter hjärtinfarkt” har samlat många deltagare och föreningen startade i oktober 1983 ”hjärtgymnastik” under sakkunnig ledning (sjukgymnast). Föreningen har också bidragit med medel till inköp av ”testcyklar” till härvarande lasarett för att få igång den så viktiga rehabiliteringsverksamheten.

De många kontakterna med läkare och landsting samt andra berörda parter har nu börjat ge utdelning, vilket vi med tacksamhet noterar. Ett eftervårdsprogram för våra lungsjuka har vi också startat upp. Här läser man i cirkel bl a ”Lungorna” och ”Andningsskola”.

LUNG- OCH EFTERVÅRD FÖR TBC-SJUKA I SKELLEFEÅBYGDEN ÅREN 1920–1960

Av Walter Lindbergh 

När vi i styrelsen skulle försöka att i en studiecirkel och i någon form av skrift kunna säga något om vår förenings historia, så mötte vi en del svårigheter direkt. Bland annat saknades en del tidiga protokoll. Detta förhållande, tillsammans med att föreningens verksamhet utåt sett inte omtalats så mycket i protokollen, gjorde inte saken lättare för oss.

Om detta uraklåtits på grund av ren blygsamhet för allt arbete man lade ned eller avsaknad av tankar på en senare historik är för oss obekant. I vart fall så beslöto vi oss för att göra så gott vi kunde av materialet. Vi skulle bara önskat att en förening som tagit vara på de lungsjukas intresse kommit till i Skelleftebygden långt tidigare än år 1943, då vår förening bildades.

Genom delar i cirkelmaterialet från ABF, bl a ”Dokumentation att finna det man söker” och ” Gräv där du står” så fick vi idéer och uppslag. Härigenom föddes också tanken att försöka oss på en liten historie-beskrivning av förhållanden m m långt innan vår förenings tillblivelse. En del egna minnen och upplevelser kom att varvas med uppgifter som erhölls genom olika intervjuer o s v.

Fattigdom, nöd och elände beroende på ringa tillgång till arbetstillfällen, har våra föräldrar berättat om. Bl a så drabbades vår bygd med omgivning av ”sågverksdöden” då de flesta av kustbygdens stora sågverk lades ned på 1920-talet.

Många hade vid den tiden kalla och dragiga bostäder med dåliga uppvärmningsmöjligheter. Att sedan många hade stora barnskaror med ty åtföljande trångboddhet gjorde att detta förenat med att medel ofta saknades för matinköp, tillsammans betydde, att många blev allmänt svaga, kanske t o m undernärda. TBC, eller lungsoten som man sade på den tiden, ökade och bidrog till allt för mångas tidiga död.

Många hamnade säkert på TBC - avdelningen på Skellefteå lasarett som fram till den 17 december 1935 hade 27 kvinnliga och 26 manliga vårdplatser. Efter omorganisation så fanns till långt in på 40-talet 16 vårdplatser kvar för lungsjuka i anknytning till medicinska avdelningen. Efter denna tidpunkt var man hänvisad till de olika sanatorierna.

På den tidigare nämnda TBC – avdelningen vid lasarettet hade man en sjuksyster som hade ett hjärta som klappade för de av TBC drabbade och ofta utslagna människorna. När en på avdelningen inneliggande patient i maj månad 1926 skrevs ut från avdelningen utan att ha något hem eller några medel och dessutom inte var tillräckligt stark för att kunna återgå till något arbete så hyrde syster Elin (Johansson) en lägenhet på ett rum och kök till patienten. Ett tombola – lotteri anordnades och medel insamlades för att ge patienten möjlighet att existera i väntan på krafternas återkomst. Men det fanns flera som behövde omvårdnad och snart var här 4 patienter. Tanken föddes nu att skapa ett varaktigt uppsamlingshem, en tillflyktsort för från TBC– vård utskrivna patienter vilka genom motiga omständigheter saknade egna hem eller anställning och därtill inte hunnit få så återställda krafter att de hade möjligheter att fullt försörja sig. 

Medel insamlades på olika sätt och den 1 oktober 1928 inköpte syster Elin en fastighet liggande vid älven ner på Morön, senare benämnd Lillhemmet. Så startades föreningen Lillhemmet där tidigare nämnda Elin Johansson fick hjälp av kollegan Ragnhild Jonsson och doktor Bertil Kårsell. Nyss nämnda personer hade säkert stora svårigheter att kunna finansiera denna verksamhet enbart på frivillig väg. Men tack vare deras stora intresse och outtröttliga energi kunde hemmet bestå och vidareutvecklas. I november 1931 antogs stadgar för föreningen Lillhemmet i och för förvärv och lagfart på fastigheten vilket också skedde år 1932. Huset byggdes nu ut, bl a tillbyggdes ett verkstadsrum. Allt detta med tanke på att möjligheter skulle ges till sysselsättning för intagna patienter och för att dessa på så sätt skulle kunna bidraga till hemmets bestånd genom tillverkning och senare försäljning av gjorda alster.

På de olika avdelningarna sysslade man med snickerier, korg-tillverkning, vävning, stickning, sömnad och brodering och färdiga alster ingick också som vinster i Lillhemmets årliga tombola. En uppodlad trädgård gav riklig skörd av köksväxter och man hade höns och grisar för att kunna hålla mat-kostnaderna nere. Av insamlade ljusstumpar stöpte man ljus som sedan såldes. Gåvor och insamlingar kom till och i juni 1936 kunde man besluta att bygga ut och reparera fastigheten till det slutgiltiga utseendet. Allt till en kostnad av kr 22 287:73 förutom gratisarbetet som utfördes av elektriker samt grov- och byggnadsarbetare. Olika fackföreningar gav sitt bidrag liksom Skellefteå landsförsamling. Tidigare hade man haft gamla hopsamlade möbler, men nu gjordes inköp av nya möbler och sängutrustningar. Skellefteå landskommun står nu för avlöningskostnaden för föreståndarinnan och Skellefteå stad för strömkostnaden.

Även andra omgivande kommuner kontanta bidrag till verksamheten. Lillhemmets tillblivelse var säkert till stor välsignelse för många TBC – patienter från norra länsdelen. Under första 25 åren hade där bott 150 intagna patienter. Vi kan här historiskt nämna, att 1929 fanns i ”hemmet” 5 män och 19 kvinnor under varierande tid. Här kan noteras att hushållskostnaden per dag och patient var 1929 – 70,4 öre, 1932 – 86,6 öre, 1934 – 86 öre och 1936 – 1,03 kr. Vissa intagna hade sitt enda hem här. Det är med vemod man läser i en gammal journalbok från hemmet i en notering från 1938. Här nämns en kvinna vid namn, vidare står där ”Hemlös f d hembiträde. Kom hit år 1929”.

Att detta hem för lungsjuka var en föregångare när det gäller patient–terapi kan inte motsägas. Inneliggande patienter fick dessutom möjligheter att lära sig olika yrken som elever hos olika fackmän i staden. En del blev sömmerskor, väverskor, bokförare, guldsmeder, urmakare o s v och kunde på så sätt trygga sin egen ekonomi och boende. Verksamheten vid Lillhemmet kom särskilt att uppmärksammas vid Jubileums – utställningen i Skellefteå år 1945 då man fick förfoga över en egen monter på området. T o m dåvarande överläkaren vid Österåsens sanatorium uttryckte vid sitt besök via montern sitt stora erkännande över vad har skapats. En läkare från Skåne for direkt hem för att försöka få igång liknande verksamhet i sitt landskap. Arbetsterapi – idén fördes sedan vidare till olika sanatorier och sjukvårdsinrättningar. Källa: Lasarettets arkiv.

År 1960 kom så en skrivelse från dr Warfvinge där han gav uttryck för åsikten ”att något ytterligare behov av konvalescenthem för TBC – sjuka inte längre ansåga behövligt”. Den verksamhet som bedrivits vid Lillhemmet fick en ändrad inriktning fr o m april 1961 för att så småningom helt upphöra. Ja detta var en form av historia av en del som hände i vår bygd och som berörde de lungsjukas situation före vår förenings tillkomst bl a.

Deltagare i vår cirkel kan också vidimera uppgifter om att ”dörren var stängd” på mångahanda sätt för oss, man var helt enkelt rädd för att vi skulle smitta ned omgivningen.

Kanske inte att man öppet ville visa detta eller ge uttryck åt en sådan tanke. Men svårigheten för en olycksdrabbad familj att hos en del friska familjer få låna t ex mjölk, smör eller socker, kunde ibland mötas med en ursäkt i stil med ”att vi har själva glömt köpa hem smör” o s v. Rädslan att få igen det lånade med åtföljande TBC – smitta fanns med säkerhet många gånger inbakad i nödlögnen. Denna uppfattning / inställning om och till de lungsjuka skulle länga leva kvar hos somliga.Deltagare i vår cirkel kunde berätta om, att han av en bybo lyckats få låna en postorderkatalog (Oscar Ahrén) men som han ej fick återställa. Han fick t o m se, att när han var på väg hem från grannen man kvickt var ute och torkade av handtaget på farstudörren. Detta hände i slutet av 30 – talet och då frågar man sig hur svårt det kunde vara många gånger för våra föregångare. Klart stod att det var önskvärt med bildandet av någon form av sammanslutning eller förening till stöd för den enskilde individen och för att ge mera upplysning till den stora allmänheten.