Så många som mer än varannan vuxen har jobbat ideellt minst en gång på ett år, visar en studie. För de allra flesta av medlemmarna i Riksförbundet HjärtLung är engagemanget just ideellt – det vill säga en insats som inte ger något tillbaka i plånboken. Men föreningslivet ger så mycket annat.
I snart 30 år har Johan von Essen och Lars Svedberg undersökt svenska folkets engagemang. Så vad är den stora nyheten i den senaste rapporten? Ja, egentligen den att läget är oförändrat – för få saker verkar kunna rubba viljan att engagera sig och jobba ideellt.
– Under de här åren har det skett stora förändringar i samhället, men samtidigt finns det ett extremt starkt samband mellan demokrati och dynamiska civilsamhällen och aktiva medborgare, säger Lars Svedberg.
”Det svenska föreningslivet håller på att dö ut.”
”Det finns ingen som vill jobba ideellt längre.”
Känner du igen de resonemangen? De förs ofta fram som mer eller mindre etablerade sanningar när man diskuterar engagemang och ideellt arbete.
Men när man undersöker hur det faktiskt ser ut hittar man inget riktigt stöd för den uppfattningen.
För läser man ”Medborgerligt engagemang 1992-2019” som kom i höstas ser läget ut ungefär som det har gjort hela tiden de senaste 30 åren.
Rapporten är skriven av Johan von Essen och Lars Svedberg, som är forskare vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, och visar till exempel att 51 procent av alla svenskar mellan 16 och 84 år har arbetat ideellt minst en gång det senaste året.
Den siffran har pendlat mellan 48 och 57 procent under de här åren.
– För oss är det här väldig intressant och en stor forskningsfråga: hur är det möjligt att engagemanget ligger så stabilt givet de förändringar som hänt. Det svenska samhället har inte stått stilla, säger Johan Essen när Status intervjuar honom och Lars Svedberg.
Tittar man närmare på siffrorna går det att se att de varit som lägst i samband med ekonomiska kriser: 1992 och 2009.
Men när det ekonomiska läget återhämtat sig har det ideella engagemanget också gjort det.
– Jag tror man får se det som att trots att Sverige precis som alla andra länder genomgått stora förändringar när det gäller demokrati, kultur, privatliv och arbetsliv så har vi ändå levt i en stabil demokrati. Det påverkar mer än man kanske tror. Tittar man på Tyskland så har engagemanget i det som var Östtyskland fortfarande inte kommit ikapp resten av landet trots att det var 31 år sedan landet återförenades, säger Lars Svedberg.
Men vissa förändringar har så klart skett sedan den första undersökningen gjordes. En av de tydligaste trenderna är att man kan se att allt fler äldre är engagerade.
1992 uppgav 38 procent av de tillfrågade mellan 65 och 74 år att de arbetat ideellt minst en gång det senaste året. Vid senaste undersökningen hade den siffran stigit till 63 procent. Även i gruppen över 75 ökar andelen engagerade.
– Det har ju självklart att göra med den stora hälsoförbättring vi har sett bland äldre. Men det kan vara en generationseffekt också, både 40- och 50-talisterna är speciella generationer, inte minst ut ett politiskt perspektiv. När vi fyrtiotalister går av banan är det inte säkert att 60- och 70-talisterna tar vid, säger Lars Svedberg.
Går det att se om det ger positiva effekter att arbeta ideellt?
– Det är jättesvårt att mäta det, så det kan vi inte riktigt svara på. Det vi kan se är att det finns skillnader mellan de som engagerar sig och de som inte gör det. De som arbetar ideellt har till exempel en större tillit till andra. Men frågan är om de skillnaderna redan fanns där eller om det är en effekt av att vara engagerad, säger Johan von Essen.
En annan fråga som ofta kommer upp när man diskuterar ideellt arbete är risken för att ta på sig för mycket, att helt enkelt vara så engagerad att man till slut bränner ut sig.
Det finns också mycket skrivet om dessa personer som ofta benämns som eldsjälar.
– De här personerna är ofta av avgörande betydelse, speciellt i uppbyggnadsskeenden. Men eldsjälen kan man inte vara för evigt, det orkar man inte, säger Lars Svedberg.
– Men det går att se en annan intressant utveckling och det är att antalet anställda ökar i civilsamhället och det får effekter på de organisationer som har anställda. Det blir en professionalisering. I de organisationer som inte har så många anställda finns det en grupp som är väldigt viktig, men som det kanske inte pratas så mycket om: de med lång erfarenhet och som gör större insatser. De söker pengar och gör mycket annat som anställda gör. Utan dem skulle organisationen inte fungera, säger Lars Svedberg.
Vad tänker ni om framtiden för Riksförbundet HjärtLung och den typen av ganska breda organisationer?
– Ärligt talat är jag lite imponerad av HjärtLung. De är fortfarande en förening och organisation som inte är genomprofessionaliserad. De har många aktiva medlemmar och det är ärligt talat fascinerande att se hur bra det fungerar, säger Lars Svedberg.
– De de senaste åren – inte minst med corona – har det offentliga samtalet kring vetenskap och läkarvetenskap blivit allt intensivare. Det finns ett större intresse för alternativa behandlingar. Jag funderar på hur det kommer att påverka de olika patientföreningarna. Kommer de bli mer lika kritiska intresse-organisationer och därmed attrahera fler som vill vara med? Det är en framtidsspaning som man kan fundera på, säger Johan von Essen.
Text: Elisabet Wahl
När det gäller engagemang i olika åldrar har det alltid varit gruppen mellan 40 och 54 är som är mest aktiva. Men den stora ökningen har skett i åldersgruppen över 65 år. 1992 hade 38 procent arbetat ideellt minst en gång det senaste året, vid den senaste mätningen hade den siffran stigit till 53 procent. Sedan 2005 mäter man också engagemanget i åldern 75-84 år. Då var det 27 procent som arbetat ideellt minst en gång det senaste året, nu är det hela 47 procent.
Mängden tid de som är engagerade lägger ner per månad stiger. I den första mätningen 1992 uppgav de som svarade att de lade ner i genomsnitt 13 timmar i månaden. Nu är den siffran 18 timmar. Den teori Johan von Essen och Lars Svedberg har är att det här beror på två saker: det finns en liten grupp som i det närmaste arbetar heltid med sitt ideella engagemang och de drar upp statistiken. Men det kan också bero på att det i många föreningar och andra sammanhang finns ett visst behov av nedlagd arbetstid. Och eftersom det nu är något färre som är engagerade jämfört med tidigare mätningar lägger de som är kvar ner mer tid.
Nu vaknar lokalföreningarna till liv efter den långa pandemipausen. I både Markaryd och Oskarshamn är längtan stor efter att få träffas. – Det verkar finnas ett uppdämt behov, säger Arne Nilsson, ordförande i Riksförbundet HjärtLung Oskarshamn.
