Donerat hjärta räddade Stina

Det är en sen lördag eftermiddag i september, ljuset faller in från havet och lägger Visby ringmur i ett milt sensommarljus. Två pojkar springer över Almedalens gräs och strax intill den tomma, öppna scenen sitter Stina Montan och betraktar skådespelet.

Det har gått ett och ett halvt år sedan hon hastigt flögs med helikopter från Visby lasarett till Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Vårdcentralen hade inte hittat någon orsak till hennes plötsligt uppkomna orkeslöshet och trötthet. När Stina kom in till akuten på Visby lasarett tio dagar senare konstaterade man att hon led av mycket svår hjärtsvikt.

– Jag hade inte kunnat vänta så länge till, säger Stina.

Efter en rad undersökningar på Karolinska konstaterade läkarna att hennes eget hjärta var förstört. Hon låg då redan i en ECMO, en hjärt-lungmaskin som tar över hjärtats och lungornas funktion.

Drabbades av vanligt virus

Stinas enda chans att överleva var att få ett nytt hjärta genom en hjärttransplantation. Hon hade haft oturen att ett vanligt virus – parvovirus som bland annat orsakar femte sjukan hos barn – hade satt sig på hjärtat, något som drabbar 2-3 personer varje år i Sverige.

Stina flyttades fram till plats nummer ett i kön av väntande på ett nytt hjärta.

26 dygn i ECMO

Efter tjugosex dygn i ECMOn väcktes Stina en natt. Man hade hittat en donator. Ett tjugo år yngre hjärta från en norsk donator fanns tillgängligt för henne. Vem donatorn är får mottagaren aldrig veta.
– Jag tror att det är bäst så. Jag känner stor tacksamhet mot donatorn och de anhöriga, men jag tror ändå att det är bäst att inte veta vem givaren är och under vilka omständigheter givaren dog, säger hon.

Lång väg tillbaka

När hon vaknade upp den 24 april 2010 hade hon ett nytt tjugo år yngre hjärta. Sedan började den mödosamma vägen tillbaka till ett vanligt liv igen.

Efter en månads sängläge var Stinas muskler tillbakabildade. Efter två veckor på Huddinge universitetssjukhus flyttades hon till rehab i Saltsjöbaden. Hon gick med rullator till att börja med. Hon minns att bara att ställa sig upp var jobbigt liksom att gå till sitt rum efter maten.

Det första året har gått

Den 25 maj kom Stina hem. Och hon klarade de tre trapporna upp till lägenheten, men inte utan att vila på vägen.

Nu står cykeln parkerad vid scenkanten. Det första mer riskfyllda året med täta kontroller har passerat. De första tre månaderna flög hon upp till Huddinge en gång i veckan för att ta biopsi, vävnadsprov, på hjärtat. Nu åker hon upp till Huddinge sjukhus en gång i kvartalet. En gång i månaden går hon till vårdcentralen för kontroll.

Stina är tillbaka på jobbet som pedagogisk resurs på en skola i Visby. Men hon är tröttare. Orkar inte lika mycket som förr, även om hon är igång med vattengympan och hjärtgympan och cyklar till jobbet varje dag.

Äter avstötningsmedicin

Hon äter medicin som ska hindra kroppen från att stöta bort det nya hjärtat. Och så är hon mer känslig mot infektioner.
– Barnen brukar hålla sig en bit ifrån mig när de känner sig hängiga eller sjuka. De har följt med under hela resan och de brukar ställa frågor om min operation.

Livet har förändrats. Stina uppskattar vardagen på ett annat sätt än tidigare. Att göra enkla saker som att bara sitta tillsammans och se på teve.
– Det behöver inte vara så stort längre. Vardagen är livet.

Text: Magnus Östnäs
Foto: Privat