”Hjärtat är både mitt och någon annans”

Högst upp i Gothia Towers, tjugotre våningar upp och så nära himlen man kan komma, sitter en ung kvinna. Hon heter Emma. Och hon sitter där endast på grund av att någon tagit ett beslut att donera.

När vi träffas har det gått exakt fem månader och en vecka sedan hon fick samtalet som hon aldrig var riktigt säker på att det skulle komma. Ett samtal som gav henne chansen att leva vidare.

– Jag är så otrolig tacksam för att jag sitter här idag. Det känns som om jag förvaltar en annan människas hjärta. Det här hjärtat är både mitt och någon annans, säger Emma Dalman.

Hon hade precis avslutat sin utbildning och börjat jobba som dietist. Livet låg öppet när de första tecknen kom på att något inte stod rätt till. Hon orkade inte lika mycket. Blev lättare andfådd, hade återkommande värk från magen, men tryckte undan den gnagande medvetenheten om att något inte var som det skulle. Tills den dag hon under en semesterresa i norra Frankrike, i trapporna på väg upp till klostret Le Mont-Saint-Michel, blev omsprungen av både äldre människor och av föräldrar som bar sina barn i barnvagnar.

Var övertygad om att det var magen som krånglade

Emma var övertygad om att hon led av magsår och behövde göra en gastroskopi. Men det var inte magen det var fel på. Det var hjärtat.

För att göra en lång historia kort. Fredagen den 3 augusti 2012 cyklade Emma en mil. Lördag den 4 var hon på bröllop, mådde inte riktigt bra och orkade inte dansa som vanligt. Natten mellan söndag och måndag den 6 augusti sov hon en och en halv timme, eftersom hon inte fick luft. På måndagsmorgonen åkte hon i till akuten tillsammans med sin mamma.

Hjärtat var stort som en damhandboll

När Emma kom in visade det sig att hennes hjärta var stort som en damhandboll. Klaffarna till förmak och kammare stod helt öppna, blodet rann åt fel håll och hon hade fullt med vätska i lungorna. När som helst hade hon kunnat drabbas av ett hjärtstopp. Diagnos: dilaterad kardiomyopati.

Där någonstans började hon inse allvaret. Efter en höst med mediciner, kontroller och en inopererad defibrillator, ICD, åkte hon ner till Sahlgrenska i början av januari 2013. Tio dagar senare var Emma uppsatt på väntelistan för transplantation.

– Att stå på väntelista för transplantation är som att vara den spända strängen i en pilbåge. Bågen är spänd. Pilen ligger an, men det är inte jag som bestämmer när pilen ska skjutas iväg. Varje dag och varje sekund går man och väntar på det där samtalet som man innerst inne inte är säker på ska komma.

Samtalet som äntligen kom

När samtalet kom satt Emma på tåget hem från en läkarkontroll på Sahlgrenska. Hon tittade på telefonen och såg att hon hade ett missat samtal. Hemligt nummer. Det ringde igen.

– Skojar du? sade Emma. Jag kommer ju precis från den avdelning du ringer från. Jag var där för två timmar sedan.

Nej. Det var inget practical joke. Emma fick till midnatt på sig att åka ned till sjukhuset. Operationen blev svår. Emmas nya hjärta ville inte slå av sig självt. Hon låg uppkopplad till en hjärt-lungmaskin i fem dagar. När hon vaknade kunde hon knappt prata.

– Jag hade ju hört om andra som vaknade upp efter några timmar och var pigga och själva kunde ringa till anhöriga och berätta. För mig tog det lång tid att komma igång igen.

Var rädd att det nya hjärtat skulle sluta slå

I dag har hon kraft, två glittrande ögon och ett knivskarpt intellekt. Ett ordentligt ärr på bröstkorgen minner om hjärttransplantationen i april. För var dag, går det allt längre mellan stunderna då hon stannar upp och känner efter att hjärtat slår som det ska.

– I början tänkte jag att det slår ju så hårt! Ska det verkligen göra det? Jag var rädd för att det skulle sluta slå.

Kyparen kommer med mitt kaffe och med Emmas vatten. Det är svårt att tro att hon för bara fem månader sedan levde under ett dagligt dödshot. I dag arbetar Emma för den ideella organisationen MOD, som jobbar för att öka antalet donatorer och transplantationer i Sverige. Hon är fortfarande i högsta grad i rehabilitering men uttrycker att hon är piggare än någonsin. Det syns att hon njuter av varenda sekund livet har att erbjuda. Och hon börjar så smått att vänja sig vid sitt nya hjärta. Emma tar en klunk vatten, visar ärret på bröstkorgen och ler lite försiktigt.

– Det känns faktiskt som om vi är två om det här och att jag har fått en gåva. En uppgift att förvalta det här hjärtat, och leva vidare för oss båda.

Text: Magnus Östnäs