Jag trodde jag vara utarbetad – det var en stroke

Acko Ankarberg Johansson blev intervjuad av generalsekreterare Christine Cars-Ingels. Foto: Stefan Bladh

Hej Acko! Jag vill börja med en fråga som är väldigt angelägen för våra medlemmar: Kommer de att kunna se resultat av regeringens politik för en mer personcentrerad vård?

– De lagar som redan finns, både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, säger att du som patient ska få berätta hur du vill ha det, och sjukvården ska finnas där med sin medicinska kompetens. Tyvärr blir det ofta tvärtom – att patienten känner sig liten och upplever sig runtforslad i systemet. För att motverka det kan vi inte stifta en lag om att följa existerande lagar. I stället måste vi hitta bättre metoder för uppföljning och klokare ekonomiska styrsystem. Varje enskild del i vården har eget budgetansvar och kan därför inte hjälpa till över gränserna även om de självklart vill. Vårdens struktur är avgörande för ett personcentrerat arbetssätt. Där behöver patientorganisationerna få vara med från start, inte bara tillåtas skruva lite på en redan färdig plan.

Det skulle vi gärna göra. Ett exempel är ju regeringens patientråd, med representanter från många patientorganisationer. På vilket sätt är rådet viktigt för dig i ditt uppdrag?

– Patientrådet är bland de få mötena som jag deltar i där inte alla upprepar samma sak. Medlemsorganisationerna i rådet är experter på att lyfta fram olika – och nya – frågor. De ser till att det blir en koncentrerad och väldigt bra diskussion. De för fram sina egna medlemmars behov men kan också hitta det gemensamma, det som är för mångas bästa. Ibland har mötena lett till att vi gemensamt har hittat en annan ståndpunkt än den som vi politiker kom dit med.

Och det är ju så det alltid borde vara, eller hur? Varför tycker du att representativitet i patientrörelsen är viktigt, i förhållande till att vården tar hjälp av enskilda patienter?

– För mig är det inte antingen eller utan verkligen både och. Det är självklart att lyssna på patienters enskilda berättelser, men vi behöver också det större perspektivet som bygger på många medlemmars situation. För mig personligen är det självklart att man går samman för att förverkliga gemensamma mål. Jag har alltid varit aktiv i ideella föreningar inom kyrka, kultur och politik. För mig är det naturligt att när man vill göra någonting tillsammans bildar man en förening.

När du nu nämner din egen bakgrund skulle jag vilja fråga: Du drabbades av en stroke 2018, vad har du tagit med dig från din upplevelse av vården till ditt arbete som minister?

– Det är både bra och dåliga saker. Jag fick min stroke två dagar efter valet. Det tog ganska lång tid innan jag fattade att det kunde vara en stroke. Jag trodde att jag var utarbetad efter valet. Sedan konstaterades stroke på Södersjukhuset. Det var på tisdagen och på fredagen fick jag åka hem till Jönköping. På söndagen märkte jag att nu är det likadant. Min man och jag åkte till Ryhov, sjuk­huset hemma i Jönköping. Där kunde de inte se något i min journal om att jag nyss haft en stroke. Som tur var hade jag utskrivningspapperet i väskan. Jag fick ett perfekt omhändertagande, men tänk om jag inte hade haft den informationen med mig. Detta har gjort mig extra beslutsam i arbetet för att få till en nationell digital infrastruktur för vårdinformation. Att göra det möjligt för systemen att prata med varandra. Det är ett arbete som initierades av förra regeringen och som vi nu har tagit vidare. Vi satsar 340 miljoner kronor över tre år i budgeten

Hade du någon upplevelse som var extra positiv?

– Jo, efter sex veckor gick jag tillbaka till jobbet, men det blev allt svårare att jobba. Jag har svårt att koordinera intryck: ljus, ljud, folk som rör sig. När jag kom hem på helgerna från riksdagsjobbet var jag tvungen att vila hela tiden. Min läkare sa att det här är inte normalt, du behöver komma till medicinska rehab här i Jönköping. Där fick jag redan första gången träffa ett helt team: sjukhuskurator, sjuksköterska, läkare, arbetsterapeut, fysioterapeut. Det var så häftigt. De kom med all sin kompetens, vi pratade och de lade upp ett schema för sex veckor. Jag fick lära mig strategier för att klara ut min vardag. Det var så imponerande med det teambaserade arbetssättet. Jag hade aldrig mött det innan, men det är så det borde vara för många, många fler patienter! Om jag inte hade fått den fantastiska vården så skulle jag inte sitta här i dag.

Acko Ankarberg Johansson
Gör: Sjukvårds­minister (KD).
Ålder: 58 år.
Bor: Huskvarna.
Familj: Maken Bo.
Bakgrund i urval: Musiklärare i kommunal skola, studieorganisatör KFUK-KFUM:s Studieförbund, begravningsentreprenör, kommunstyrelsens ordförande i Jönköping, partisekreterare för Kristdemokraterna, riksdags­ledamot.