Sune, 82, lever med KOL – men utan oro

– Läkarna säger att jag inte borde må såpass bra som jag gör, säger Sune Arnesson, 82 år.

I sin lägenhet i ett nybyggt sjuvåningshus i södra Falköping sitter Sune Arnesson. Han orkar inte mycket mer än så nuförtiden.

– Jag klarar i alla fall att knappa på datorn, så jag är kassör i Falbygdens MC-veteraner och i Boulealliansen. Det går att cykla med elcykel, för då får man så mycket hjälp. Och jag kan köra bil hur länge som helst, säger han.

Rollatorn är alltid med - har lärt sig att stanna i tid

Att promenera går däremot sämre. Hur långt Sune orkar gå beror på hur vädret påverkar hans andning.

Rollatorn är alltid med på promenaderna, så att han kan sätta sig och vila när han får slut på luft. Han har lärt sig att stanna i tid för att inte råka ut för obehaglig andfåddhet, och på så viss sluppit att må psykiskt dåligt av symtomen.

– Det tråkiga nu är att jag inte klarar att motionera. Jag har blivit lat, säger Sune.

Har åkt 24 Vasalopp

De flesta skulle nog tycka att dagliga promenader är tillräcklig motion för någon med KOL i stadium 3, men Sune mäter på en egen skala.

Som ung åkte han tjugofyra Vasalopp och ett antal Vätternrundor. Efter pensionen hoppades han hinna åka ytterligare sex Vasalopp för att få titeln veteran.

Men Alfa-1-antitrypsinbrist och därpå följande KOL har satt stopp för det. Inte heller kan han åka motorcykel längre, men säger att allt har sin tid och att han ser på livet som att det har olika avdelningar.

Har aldrig varit rökare

Sune har aldrig varit rökare, och han tror att det myckna motionerandet åtminstone har bromsat sjukdomen. Han tar slemlösande på morgonen och använder motståndsandning. Och så har han tillit till sitt starka hjärta.

– Läkarna säger att jag inte borde må såpass bra som jag gör.

Tidigare bodde Sune och hans sambo i villa, men det blev till slut omöjligt att ta hand om allt: gräsklippning, snöskottning, småreparationer.

Nu har flytten gått till lägenhet på fjärde våningen med hiss. Det är bekvämt, men innebär inte att Sune aldrig behöver praktiskt stöd med olika saker.

"Jobbigt att jag måste ha hjälp med nästan allt"

– Det känslomässigt jobbigaste är att jag måste ha hjälp med nästan allt. Folk omkring mig är hjälpsamma, men jag vill inte utnyttja samma personer hela tiden.

Ibland tänker Sune på att han kommer att bli allt sämre i sin sjukdom, men säger att han har accepterat det.

– Jag får ju inte lägga mig ner och dö bara för det.

"Nyfiken på mina barnbarnsbarns liv"

Men det finns en sak som bekymrar honom: att inte få vara med och se hur det går för barnbarnen och barnbarnsbarnen.

– Många tänker nog att ”hur länge till tror han som är 82 att han kan leva?”. Men min far blev 98 och mor 95. Så jag hoppas få några år till. Jag är nyfiken på hur mina barnbarnsbarns liv ska utveckla sig. Jag vill ju vara med.

Text: Linda Swartz
Foto: Johan Pehrson