Lovisa lever livet – med KOL

Lägenheten i Eskilstuna är full av blommor, tavlor och kärleksfullt utvalda prydnadsföremål. I vardagsrummet hörs ett klart porlande från den lilla vattenskulpturen som pryder soffbordet och på köksbänken står fat med nybakad sockerkaka, chokladsnitt och kanelbullar. Här bor någon som trivs med tillvaron.

– Jag orkar inte dammsuga eller tvätta fönster, men annars är jag inte så begränsad. Som ni ser så bakar jag och jag tycker om heminredning, jag vill ha snyggt omkring mig. Så jag ser nog ganska positivt på livet, säger Lovisa Hasselquist.

KOL av andrahandsrök

Lovisa fick sin KOL från tobaksrök, men själv har hon aldrig rökt en cigarett. Hennes föräldrar var rökare och under hennes barndom i en etta med kokvrå rökte de inomhus – liksom många andra på den tiden.

– De visste ju inte. Då var KOL något som man bara kunde få om man jobbade i gruvan eller med asbest – inte av rökning.

Började få problem med andningen

Lovisa Hasselquist var bara drygt 50 år, och nybliven änka, när hon började få problem med andningen.

Hon arbetade som undersköterska inom anestesi, och när personalen rökte inne i sköljrummet fick hon en andnöd som kändes som något annat än vanlig astma. Hon diagnosticerades med KOL och fick medicin – som inte hjälpte.

Det var först efter flera år, när hon bytte vårdcentral, som hon fick komma till ett riktigt KOL-team, med läkare, KOL-sjuksköterska, fysioterapeut, dietist och psykolog. Då fick hon också medicin som var anpassad för just henne, och som fungerade.

Är nu själv ute och pratar på KOL-skolor

Hon fick också gå vårdcentralens KOL-skola, där man får fylla i formulär om hur man mår, lära sig om hur lungorna fungerar och hur man kan träna sin andning och lägga upp kost och motion.

Nu är hon själv ute och pratar på KOL-skolor, och hennes budskap är tydligt.

– Var inte rädd för sjukdomen. Sitt inte ensam, för ensamheten leder bara till grubblerier, och grubblerier blir depressioner – och då är det farligt. Bli medlem i den lokala HjärtLung-föreningen, det ger både gemenskap och upplysning. Lev här och nu, var ute bland folk och tänk positivt i din sjukdom – så lever jag själv.

Varför har man inte samma rätt att andas?

Men vid sidan om den positiva attityden finns också ett starkt engagemang. Dagen innan vi ses har en ny budgetproposition presenterats, och Lovisa är upprörd över att inga pengar har avsatts till att sänka priset på mediciner.

Själv betalar hon 600 kronor i månaden för sina KOL-mediciner.

– Insulinet kostar ju ingenting. Varför har man inte samma rätt att andas?

Vad tycker du att man ska kräva av sjukvården som KOL-patient?

– Jag tycker att man ska vara otroligt krävande. Man får inte vara rädd. Det är något jag har upptäckt, att man får vara tuff. Var inte rädd för att prata om problemen – du har rättigheter. Vi betalar alla skatt till sjukvården och då ska alla ha samma rätt.

Varför är det svårt för många att tala om sin KOL?

– Det är fortfarande en tabubelagd sjukdom. Man kanske skäms för att man har kedjerökt och känner ”jag får skylla mig själv”. Men vi får aldrig någonsin döma en annan människa på det viset. Och alla sjukdomar som man får när man blir äldre, de är väl egentligen ungdomssynder.

Intill det stora vardagsrumsfönstret hänger ett stort inramat foto av barn och barnbarn. Lovisa tror att hennes stora familj har betytt mycket för hennes hälsa.

– Där har jag min rikedom. Det finns inget som går upp mot en familj med bra sammanhållning. När jag fyllde år häromåret var vi 35 stycken, och vi hade så roligt, säger Lovisa med ett varmt leende.

Text: Karin Svensson
Foto: Anders Norderman

Lovisa Hasselquist

Ålder: 77 år
Bor: I Eskilstuna
Familj: Sambon Sivert, åtta barn, elva barnbarn och sju barnbarnsbarn.
Yrke: Pensionerad undersköterska inom anestesi, prematurvård och IVA (”allt med att rädda liv”).