Oskar återvände till livet efter hjärtstoppet

Hösten 2009 hade Oskar Karlsson, som sedan många år tillbaka är aktiv inom Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund, besvär med kärlkramp. Han fick en mindre hjärtinfarkt och skulle genomgå kranskärlsröntgen. Under själva ingreppet drabbades han av ännu en hjärtinfarkt. En ballongvidgning gjordes och efter två dygn fick Oskar åka hem till sin gård strax utanför Arvidsjaur. Några dagar efter hemkomsten satt han framför teven.

– Min fru var i rummet intill och jag tänkte att jag skulle gå till henne och berätta att Fotbollsgalan började. Men jag kom inte långt. Min fru hörde bara en duns i hallen och förstod genast att något allvarligt hänt.

Oskars fru Gunhild stod i telefon när han ramlade ihop. Hon meddelade personen hon pratade med, en nära släkting, vad som hänt och sprang sedan till sin man för att påbörja hjärt-lungräddning.

– Jag låg helt utslagen i hallen och det var förstås skrämmande för min fru, men hon lyckades ta sig samman och använda sig av de kunskaper hon fått på kurserna i hjärt-lungräddning. Hon har berättat för mig att hon sa "Nu Gud är det bara du och jag, nu måste du hjälpa mig", säger Oskar och ögonen fylls med tårar.

Oskars brorson och hans fru som hade talat med Gunhild i telefon hade larmat 112 och kom sedan över för att hjälpa till med hjärt-lungräddning. Det är nästan fyra mil från Arvidsjaur till sjukhuset så de visste att det skulle ta en bra stund innan ambulansen skulle anlända. Brorsonens fru arbetar inom hemtjänsten och hade veckan innan gått en kurs i hjärt-lungräddning i Hjärt- och Lungsjukas förenings regi.

– Att hon skulle få utöva sina kunskaper inom en så kort tid var det ju ingen som hade kunnat tro. Ambulansen kom efter trettio minuter och sjukvårdarna tog över och gjorde en defibrillering. Det betyder att man försöker återstarta hjärtat med hjälp av en elstöt.

Oskar har fått berättat för sig att han efter defibrilleringen vaknade till och sa att han måste kräkas. Något minne har han inte från detta. Från vistelsen på intensiven på Piteå sjukhus finns bara diffusa minnesbilder.

– Jag kommer ihåg att jag hade mina barn hos mig. Och tydligen blev det en väldig uppståndelse bland personalen när det stod klart att jag hade klarat ett så långt hjärtstopp utan att hjärnan tagit skada. Jag var klar och redig och visade inga tecken på hjärnskada, det är ju annars vanligt vid långa hjärtstopp.

Efter fem dagar förflyttades Oskar till en egen sal och han ser väldigt rörd ut när han berättar att personalen sa att han skulle få dela rum med sin Gunhild, livskamraten han delat allt med och som nu också hade räddat hans liv.

När det gått cirka en vecka opererades en liten defibrillator in under huden på bröstkorgen. Den lilla hjärtstartaren känner av om hjärtrytmen blir onormal och ger en elstöt vid behov.
– Det känns bra nu. Konditionen är förstås inte som förr, jag blir snabbt trött och får andnöd men det ska bli bättre, hoppas jag. Vi har flyttat till en lägenhet. Det blir för mycket att ta hand om på en gård, man känner sina begränsningar.

Oskar berättar att det fortfarande känns overkligt att han mot alla odds överlevde hjärtstoppet utan skador.
– Jag frågar min fru varje dag om jag blivit förändrad men det lilla intellekt som fanns verkar vara kvar, säger Oskar lite skämtsamt.
Närmast ser han fram emot att fira 50-årig bröllopsdag med sin egen skyddsängel.

Text: Ulrika Juto