Så ställde Gunnar, 58, om till ett sundare liv

Du måste röra på dig. "Ät mer grönsaker.” Förmaningarna har följt Gunnar Stålklint – liksom många andra av oss – genom livet. Det krävdes att han själv i 50-årsåldern fick diagnosen diabetes typ 2 för att han skulle göra omställningen till ett sundare liv.

"Man kräks på förmaningarna"

– Man håller ju på att kräkas på de förmaningarna – men nu efteråt kan jag säga att jag är väldigt glad för att jag befinner mig där jag befinner mig just nu. Jag behövde få det här beskedet, den här sparken i baken, säger han.

Vi möts på hans arbetsplats, under det hisnande kyrkovalvet – Skandinaviens högsta med sina 32 meter – i Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm. Han slår sig ner framför dopfunten och berättar om hur uppväxten i västgötska Lugnås inte inspirerade till någon sportig fritid.

– Där fanns ett fotbollslag, men jag var ingen sportmänniska på det viset. I lagsport känner jag mig alltid som den svagaste länken, jag drar ner laget – det är min känsla.

Löpning bröt stillasittandet

I stället blev det löpning som bröt det stillasittande livet. Några år efter diabetesdiagnosen var det en kompis som drog med honom på ett stafettlopp – han sa ja mot löfte att han fick springa sista sträckan (”så att jag fick springa i mål!”). Sedan dess är han biten.

– Löpning är individuellt, man kämpar på utifrån sina egna förutsättningar. Du får motion även om du inte orkar springa så fort, det är bättre att springa tre kilometer långsamt än att sitta hemma i soffan, säger han.

Nu springer Gunnar Stålklint en runda ungefär tre kvällar i veckan. Hans strategi är att se till att kroppen har tid att göra av med allt sött och fett som han stoppar i sig under dagen.

Många tårtrester till fikat

– I det här jobbet kan det hända att vi får rester av begravningstårtor på våra fikaraster. Och ju senare på dagen det är, desto mindre tårtbit tar jag. Jag måste hinna förbränna den innan jag går och lägger mig på kvällen.

Att hålla koll på blodsockret har också blivit en spännande utmaning. På vårdcentralen fick han en blodsockermätare, och kollar nu sitt värde varje morgon.

– Då kunde jag verkligen gå in för att tänka mer på vad det är jag äter. Det blir ju också en sport, att alltid ligga under 7,2. Och ju lägre desto bättre, ligger jag under sex så är jag jättenöjd. Hamnar jag på 5,7 en morgon, då känns det som att jag verkligen har dragit vinstlotten.

Nu är han sugen på att prova nya träningsformer. För något år sedan testade han simhopp, som var tuffare än han hade räknat med. Men det har inte avskräckt honom.

– Jag har hört att poledancing ska vara väldigt ansträngande, när pandemin är över kanske jag provar på det. Jag vill att träningen ska vara kul.

Text: Karin Svensson
Foto: Anders Norderman